Spåren tillbaka

Snön ligger som ett täcke över nuet. Den ser så mjuk och mysig ut men skenet från det vita täcket bedrar. Kallt. Blött. Längtan efter värme sprider sig i kroppen. Inte ett spår av värme bortsett från solens bleka strålar som kikar fram bakom den grå vardagen.

Ett spår försvinner bort utom synhåll. Ett liv har passerat, någon har haft ett mål med steget mot något annat. Jag kommer aldrig få veta mot vad. Ibland känns det läskigt. Att veta. Att ens tänka på det. 
Att världen lever vidare även utan mig. Trots alla kontakter man skapat. Trots allt man gör under en livstid. Trots all kärlek och glädje man ger så får man inte veta vad som händer där - på andra sidan av spåren i snön. Bara avtryck av något som aldrig blir sig likt igen.

Ett spår. Ett avtryck. Kommer jag någonsin ikapp dig? Hittar du tillbaka när snön och kylan förbytts mot värme och gräs. Försvinner spåren av det som en gång var? Kanske har kylan och snön en funktion. Hur vet jag att det är dina spår och inte jag som gått i cirklar. Kanske ältar jag men varför lämna spår om du inte vill bli hittad?

Hur långt har du hunnit? Gick du åt ett annat håll eller går vi parallellt med en skog mellan oss? Om du vet. Om du vill. Jag saknar oss. Vänskapen och avtrycken vi gjorde i en meningslös verklighet. Kanske var avtrycken just verkligheten. Låt oss göra den meningsfull.